Det finns så många utsatta människor runt omkring oss i Stockholm, inte minst alla människor som tvingas till tiggeri och misär i deras dröm om ett bättre liv.
Skälen att tigga är många, men huvudskälet till att tvingas tigga härrörs enligt min uppfattning till att man har en så utsatt situation att man helt enkelt inte har något val. Att tigga är trots allt en möjlighet till en slant från några givmilda människor. En chans till en bättre tillvaro.
Att utsätta sig själv, sin kropp och sin övergivna familj för en frånvaro långt långt borta för att tigga måste vara en uppoffring som inte har ett motstycke till sig.
Att man får kämpa ihop sina pengar råder det inget tvivel om. Med tanke på hur länge man sitter på sitt ställe och hur många månader man tillbringar på sin plats, så tror jag att det är ett litet helvete och väldigt svårt. Särskilt inte om jag tänker på mitt eget bidrag till dem jag möter...
Jag noterar att de flesta tunnelbaneingångar och matvaruaffärer har sin egen tiggare och ibland känner man igen flera ifrån olika ställen.
Häromdagen stötte jag ihop med en man som nästan inte kan gå och som jag sett struttande utanför 7 Eleven vid Rådmansgatan i stan varje gång jag klippt mig, ( ca var 3.e månad ) och denna gången var det på MatDax i Hökarängen. Måste erkänna att jag skämdes lite med tanke på att jag nästan trott att han fejkade sitt struttande och invaliditet och aldrig lämnade något bidrag...... men här var han lika krokig och illadäran.. den stackaren. Han stod bakom mig i kön och jag ville nästa säga hej, men det gjorde jag inte. Han såg rätt glad ut.
Bakom honom stod det 4 damer ( tjejer möjligen) som just avslutat sitt dagliga pass någonstans i stan och nu handlade kvällens tilltugg och mat.... så ledsamt egentligen, och ännu mera ledsamt när jag nyfiket ser vad de lägger på bandet ....8 kokosbollar och 1 påse chips,.... det var rea på dessa varor och det är klart... vem blir inte sugen på något gott ibland.
Vid min Konsumbutik i Gubbängen har det suttit en man sedan i våras. Han satt kvar där också under sommaren och jag förundrades över hur han stod ut i värmen. Solbränd var han och glad. Varje gång jag går in i Konsum så möter han min blick, - Hej hej... och jag möter hans ... - Hej hej. Jag undrar om han gör så med alla... möter blicken. Det är väldigt effektivt och jag blir oerhört berörd..
I 9 fall av 10 passerar jag honom, går in och tar min korg och handlar det jag ska.
Vid ett tillfälle i somras viskar han till mig -- snälla, köp en kyckling.....
Jag hör det och går in i butiken... in och handlar vår middag och köper med en extra grillad kyckling, varför inte. Det är ju supergott och han behöver ju äta och han sa att han ville ha det.
När jag går ut lämnar jag kycklingen till honom och känner mig med ens väldigt dum... det känns som om att jag ger något skamligt ... . Fy fan vad trist. Mannen blir naturligtvis jätteglad för den halva grillade kycklingen och jag lite lättare i min själ..... men det kändes galet. Utsatte jag honom för något trist när jag böjer mig ner och ger en grillad kyckling... jag undrar.
Varje gång han ser mig, .. för jag tror att han känner igen mig.... så säger han, -- snälla, en grillad kyckling.... Av någon anledning blev det aldrig någon mer kyckling och jag vet inte varför... han slutade fråga om det. ...
Däremot har jag lagt en och annan 20 lapp i hans pappersmugg och han är lika glad för det varje gång.
Under denna hösten och vintern måste det ha varit ett elände att sitta där så kallt som det har varit.
En dag i November var han borta... det var tomt utanför Konsum och ingen annan har tagit hans plats sedan dess.
Jag kan inte låta bli att fundera över var han har tagit vägen... och faktum är att jag funderar mer och mer över över de stackars tiggande människorna jag ser överallt. Det gör mig galen att tänka tanken på hur illa de far och hur bra jag har det. Det får mig att skämmas lite till.
Vid tunnelbanan i Skanstull sitter det en ung flicka som sjunger så vackert att jag blir tårögd. Det är en sådan sorgsen och vacker melodi som skär genom märg och ben. Jag går förbi. Ingen kyckling och ingen peng. ..
Häromdagen blev jag lite glad... men ändå inte. Utanför systembolaget vid Skanstull såg jag ett bekant ansikte... mannen från Konsum i Gubbängen... han satt där. - Hej hej... sa ja, -.... Han sade ingenting, tittade på mig med ögon som såg ut att bottna i en avgrund.... men log lite... tror jag..
Kände han inte igen mig kanske.... eller.. varför skulle han göra det? Men jag har ju sett botten i hans ögon i snart ett år...
Nej, förmodligen inte, eller så är det så många som är hej hej.. och jag är en i mängden.
Precis som han, en av många som har det grymt svårt.
Ledsamheten över att se mannen sakta men säkert förfalla, både kroppsligen och psykiskt får mitt hjärta att blöda .... för att inte tala om hur hans hjärta, värdighet och hälsa ebbar ut i en värld som snurrar på.
Jag hoppas att min "tiggare" och alla andra därute är starka krigare, som orkar stå ut och hålla i, mot allt som krävs. Våren är snart här och det kan förhoppningsvis tina upp hans frusna själ.... någonstans, på någon plats. För mig har han en Krigares själ.
Må Gud vara med dig.
A
